londonbabe

When we arrived in London at Heathrow airport I just felt happiness. I loved the British accent and all the people; everyone was so kind and polite. On the way to Piccadilly backpacker hostel, where we were going to sleep, we took the underground train. On the train it was really stuffy and the only thing I was thinking of was the bed and how much I wanted to take a shower.  And finally we were there at the hostel! We chose are beds and I loved mine, even if they were all the same, but they were really comfortable. But there was no time for sleep, just changing clothes and fast put on makeup and then we all took the bus to BBC. BBC was really big and it was a lot of people working there. When we should go home some of us took the bus. I saw a lot of stuff on the way back to the hostel. All the houses was so nice, and the traffic was cool, especially the buses and the taxis. That is things you just see in the movies, but now it was real. And damn I loved it! One day the class went to a art museum and it was cool stuff to look at there, but I was too tired in my legs so I didn’t have the energy to walk around and look at everything, but the things I saw was cool. We walked from the museum to Big Ben and on the way we saw a lot of people doing different stuffs and also that I loved.

Every day we were shopping and I felled in love with dresses and shoes. But unfortunately I couldn’t buy everything. When we walked down the streets at the night we saw a lot of people, some Italians that wanted to pose in front of our cameras, guys that were rapping in the middle of Piccadilly, happy people cause Barcelona won the football, cops that we whistled at and phone booths were we posed in. At the hostel I and some other girls from the class, meet guys from Holland. They were really cool and fun, and we hanged out with them almost every night there. I also wanted to hang out with the guys in the class, but they didn’t wanted me there, but I didn’t care of what they said, cause I love them and they love me!

To sum up, I love London so much! I will go back there in the future. All the people you meet, all the things you see. It’s wonderful!

Here is some pictures from London:

Me, Ronja, Kate, Nico and Linda walking at the streets in London.

 The girls and the Holland guys.

A cute house.

Big Ben.

 People in London.

Anja.

Resan började med att klassen samlades på Umeå busstation klockan åtta måndag kväll den 25:e maj. Bussen skulle gå därifrån 20.40 så vi packade in våra väskor och satte oss på en plats. Första stoppet var i Nordmaling för att plocka upp Anja. Sedan kunde vi rulla vidare mot Arlanda med bara några pauser under vägen. Resan gick väldigt bra men det var inte många som fick någon ordentlig sömn.
      På Arlanda fick vi lov att vänta på Daniel som var sen med sin buss, när han väl kom checkade vi in våra stora väskor och gick och köpte frukost. När vi fått den fick vi bråttom för planet skulle snart åka. Vi skyndade oss till gaten och fick våra platser. På planet var det trevlig personal och många av oss elever sov igen lite sömn.
      När vi kom fram till London åkte vi ett bra tag med tunnelbanan till Piccadilly circus där vi skulle bo. Känslan att vara i London var obeskrivlig, det kändes inte riktigt som det var sant. Var vi verkligen i London? Det hade gått så fort, vi hade nyss börjat skolan och allt, helt plötsligt var vi i London. Det kändes så otroligt bra! Vi kom fram till hotellet och fick gå fem trappor upp med våra tunga väskor. Ingen var speciellt nöjd över det, många klagade innan vi tillslut var uppe på våningen vi skulle bo på. Vi hann få våra rum innan vi var tvungen gå och äta för att sedan bege oss till BBC. Några följde med lärarna och andra gick själv.
      Vi tog oss till BBC med hjälp av tunnelbanan. När vi kom dit var vi tvungen att vänta ett tag så vi fick gå runt själv och kolla vad som fanns där, inte så mycket intressant men några fick tag i vattenflaskor, godis och lite sånt. Inne på BBC kom en man och en kvinna som skulle visa oss runt. Det började med att vi fick gå igenom en säkerhetskontroll och vi fick ett kort som skulle visa att vi fick vara där och var på en guidad tur. Det var mycket intressant och mycket vi fick se, några klagade även över alla dessa trappor vi fick gå i, men vi fick prova på att spela in ett live program så besväret med trapporna var snart glömt. Vi fick även gå in i ett omklädningsrum som var väldigt elegant och där många kändisar hade bytt om.
      På väg hem skulle vi pröva på att åka med en dubbeldäckare, en sådan där röd buss som bara finns i London och som är så typisk och man bara måste åka när man väl är där. Det var inte de lättaste. Vi fick byta buss flera gånger för vi tagit fel men roligt var det. När vi senare kom fram till Piccadilly circus var alla väldigt slut och trötta. De flesta ville sova men det fick vi inte. Vi åt middag och hade sedan rätt fritt på kvällen.

      Den här resan kommer att bli oförglömlig och det är nog en av de bästa resorna jag har gjort. Klassen är underbar, underbara lärare och en helt otroligt underbar stad vi fick åka till. Klassen har kommit varandra närmare och jag tror det inte blir någon gruppering i framtiden. Inte lika mycket i alla fall, det var inte mycket innan heller men man såg ändå en antydan till det. Det har blivit lättare att prata med andra i klassen också, inte bara med de man är med på dagarna.

Fredag var den sista dagen på vår resa. Vi vaknade av solen som lyste in i vårt rum och bestämde oss kort där efter att följa med Magnus och köpa frukost.  Eftersom att det endast var jag, Tina, Linnéa. J, Linnéa. W och Malin så fick vi plocka på oss mer frukost än vad vi egentligen skulle få.

Frukosten på vandrarhemmet bestod endast av en toast med ”smör” smakade egentligen mer som margarin om man tänker på fettlagret som låg som en tjock hinna runt munnen efter man ätit av den. Man fick alltså en toast och ett glas utspädd apelsinjuice som mer smakade saft än juice.

Eftersom att frukosten var så pass dålig bestämde sig våra lärare för att betala frukosten för oss på en mataffär istället. Nu slapp vi den feta och onyttiga frukosten och kunde istället njuta av meloner, jordgubbar, mackor med gott pålägg, vatten och juice.
Den fredagsmorgonen bestämde vi oss för att ta med oss frukosten ut till St James´s Park och sätta oss där och äta vår frukost. Vi satt där medan solen stekte på oss, efter en välbehövd frukost gick vi tillbaka till vandrarhemmet där vi bytte om för att ha en heldag nere i staden.

Det första stoppet vi gjorde var på Primark. Primark var himmelriket snygga saker och för ett riktigt billigt pris. Jag hittade ett par skor för 2 pund, alltså köpte jag ett par riktigt snygga skor för endast 25 kronor. Även fast varuhuset på 3 våningar var fullproppat av billiga saker så köpte jag ändå inte så mycket, jag var en av dem som handlade minst när vi var i London. Sammanlagt köpte jag: solglasögon, underkläder, ett nattlinne, 2 tröjor och ett par skor medan alla andras påsar var proppade.

Efter vi varit på Primark så behövde våra magar mat så vi begav oss till KFC. Maten bestod av en stor hink med friterade kyckling vingar och flera påsar pomfritt och dessutom 2 l dricka. Det är seriöst den tjockaste maten jag har ätit på väldigt, väldigt länge men det var ruskigt gott och jätte roligt att bara äta med händerna. Maten var riktigt mättande och vi lämnade lite mindre än hälften innan vi fortsatte vår rundvandring på staden.

Dagen på staden var över vid 19.00 tiden och då var smärtan i fötterna obeskrivlig, men än så länge hade jag lyckats slippa skavsår.
Vi bytte snabbt om på rummet och begav oss sedan ut igen vid 20.00 tiden för att äta middag på en Italiensk restaurang. På restaurangen beställde vi alla pasta och det kändes hela tiden som att personalen ville få oss där ifrån, de var allmänt otrevliga och det dröjde inte länge innan vi gick därifrån.

Eftersom det var sista dagen i London ville vi hitta på någonting roligt som vi skulle komma att minnas, vi kom fram till att vi skulle besöka Pasaje del Terror.

Upplevelsen började med att man fick se på en 3D film som innehöll en kort beskrivning av vad Pasaje del Terror var för någonting. Man fick se en ung tjej bli mördad och sedan förs hennes mördare in i vår värld. 3D effekterna var inte de bästa, alla effekter såg ut som animerat så skräckupplevelsen blev inte så stor. Då man gick in i de andra rummen så hade man alltså inte så stora förväntningar. Vi fick först en kort instruktion av vad vi inte fick göra i de andra rummen. Vi fick inte röra skådespelarna och de fick inte röra oss och det var verkligen en underlättnad, man fick inte springa inne i rummen och man var tvungen att stänga av sina mobiltelefoner.

Rummen bestod av scener från olika skräckfilmer t.ex. motorsågsmassakern, exorcismen, Frankenstein och flera till.

Vi gick i terror huset i ungefär 25 min men det kändes som en evighet. Vi ramlade inne i huset och skrek ungefär hela vägen. Väl ute kastade vi oss i varandras armar och efter att ha spänt sig under en längre tid så slappnade kroppen tillslut av och det var då tårarna kom för vissa. Skratt och gråt var det som följde, den upplevelsen var en av alla sakerna som jag inte kommer att glömma av London..